Den som har växtförädlarrätten får ta betalt av andra som använder sorten. Från denna huvudregel finns ett så kallat jordbruksundantag som tillåter lantbrukare att i viss utsträckning använda sin egen skörd för ny sådd på den egna gården. Undantaget är begränsat till skördeprodukter (exempelvis frön eller knölar) från foderväxter, spannmål, potatis och olje- och fiberväxter. Om en sort skyddas av växtförädlarrätten ska den som använder den egna skörden för ny sådd betala en avgift till Svenska utsädesföretagens förening.
För att få ensamrätt till en växtsort krävs bland annat att den är ny, särskiljbar, enhetlig och stabil. Det innebär att sorten ska gå att skilja från andra kända sorter i EU, inte förändras från år till år vid förökning och att individerna inom sorten är enhetlig. Det testas i en så kallad DUS-provning (Distinctness, uniformity, stability). Växtförädlarrätten gäller i 25 år, förutom för potatis, träd och vindruva då den gäller i 30 år.
Till skillnad mot patent får sorter som skyddas av växtförädlarrätten fritt användas för forskning och i vidare förädling. Ett växtförädlingsföretag kan alltså använda en konkurrents växtsort i sitt eget korsningsarbete. Skyddet gäller inte heller om sorten används för privata och icke-kommersiella ändamål.
Växtförädlarrätten skyddar specifika växtsorter, till skillnad från ett patent som skyddar en teknisk tillämpning som inte är begränsad till vissa sorter. En växtförädlare som sätter in en patenterad gen i sin växtsort måste betala ersättning till patenthavaren och den som har patent på en gen och sätter in den i en skyddad växtsort måste betala ersättning till den som har växtförädlarrätten. En genetiskt modifierad växt kan alltså omfattas av både växtförädlarrätt och patent.
Uppdaterad mars 2022.
